Jag kom in på Lina Dolks blogg igår av en slump, hade inte läst den förut, så jag satt och läste igenom massor av inlägg, jättefin och trevlig blogg, ska absolut börja följa. Ett inlägg som fick mig att börja tänka var när hon lyfte fram en kommentar som någon tråkig människa skrivit, som gick ut på att Lina var ett fall för ducktig-flicka syndromet. Att hon omöjligt kunde vara så glad och tycka att det var så kul att träna hela tiden, att hon visst måste tycka att det är jättejobbigt att hålla på från 5 på morgonen till sent på kvällarna, att hon va skrytig osv... Linas svar på detta var ungefär att hon är ingen duktig flicka, hon är en elitsatsande idrottare. Att ingen har tvingat henne till detta, att hon jobbar så hårt som hon gör för att hon vill detta mer än något annat och att hon visst tycker det är hur roligt som helst hela tiden. Hon nämner också att många kommentarer som denna gör att hon ibland känner att hon knappt vill dela med sig av hur tidigt hon går upp eller hur sent hon är kvar i stallet, för att folk ska hålla på och tycka så fruktansvärt mycket.

Jag känner igen mig i det här till 100%. Inte med Foby kanske, vi är en glad amatör-duo, även om vi tränar och vill utvecklas hela tiden, men med min egen träning. Jag syrketränar 5-6 pass i veckan, kör cardio utöver detta och börjar varje dag med en morgonpromenad. Det kan man inte säga högt för då är man skrytig. När någon möter mig på ica och jag har träningskläder på mig för hundrade gången och jag får höra "gud va du är duktig då". Och detta eviga tjat om att "du behöver inte träna varje dag" "du kan träna imorgon" "är det beach-2016 pågång?" eller folks egna åsikter om att "man vill inte bli för stor om man är tjej" "att vara för stark som tjej är verkligen inte snyggt" "att du orkar" bla bla.
Nej, jag tränar inte för beach 2000-någonting. Jag tränar för att jag tävlingssatsar, för att det är det roligaste jag vet och för att jag vill bli så bra jag kan bli. Det är en idrott, inte en strävan om en bikini-kropp. Jag skulle väl aldrig drömma om att kommentera hur lite eller mycket någon annan tränar. Men jag känner verkligen igen mig i känslan av att ibland orkar man inte ens säga att "vi ses sen jag ska träna först" för jag orkar inte höra kommentaren om att jag inte behöver träna, skit i det, ta det imorgon. För nej, jag kommer inte ta det imorgon, jag vill ta det idag. Varje dag. Peppande kommentarer eller genuina frågor kring min tränig är välkomna. Annars kan man få hålla det för sig själv. 

Tack och kärlek!